Regimskifte! Call Mindbusters…

Den Store Svetsaren, mannen som genom sina unika förhandlingserfarenheter skulle rädda Sverige genom att återupprätta sosseriets hegemoni, har problem. Stora problem. Svenska folket vill inte ha honom.

Stefan Löfvén kan nog knappast sova gott om natten. Bara insikten om att ”valsegern” för de tre vänsterpartierna i höstas  sammanlagt vart rafflande +0,01 procent bör ge honom orolig sömn. Riksdagen vill heller inte ha hans budget, som han inte tog ett enda konkret steg för att säkra en majoritet för men ändå förväntade sig att de borgerliga skulle rösta för, eller i alla fall inte emot. Och nu verkar inte ens hans egna vilja stödja honom längre. Eller i alla fall inte den budget han mejslade fram tillsammans med miljömupparna, som ju under hösten för övrigt finalt bevisat att de inhalerar på tok för mycket CO2 i sina heroiska försök att rädda världen. På något annat sätt kan man i alla fall inte tolka kovändningen att inte gå till nyval på partiernas gemensamma höstbudget (DI skriver mer om detta här).

Det är härmed också på sin plats att upplysa om att många världen runt i dessa dagar skrattar åt Sverige. Här borta har jag bara senaste veckan fått frågor från minst tre, fyra personer (som normalt inte ens har bra koll på amerikansk politik) om vad i h***** som händer i Sverige. Jag har svarat efter bästa förmåga, men måste erkänna att bara vara historiker och statsvetare inte längre riktigt räcker till. Man måste nog också ha en examen i parapsykologi, för det som nu pågår är politisk magi nästan bortom beskrivning för ett land som länge setts som en tråkig men förutsägbar, monolitisk ö av politisk stabilitet. Och det verkar som om även många svenskar har lite svårt att smälta övernaturliga faktum som att Socialdemokraterna inte längre är regeringsdugliga, att miljöpartister tillåtits sitta i regeringen, det första nyvalet sedan 1958, med mera.

Låt mig ändå försöka ge en förklaring. För vad som nu sker är verkar ty ”bara” vara att Sverige genomgår vad som kallas för ett regimskifte. Och det handlar inte bara om ett byte av regering. Nej, i statsvetenskaplig teori står termen för en mycket bredare och mer genomgripande förändring av hela det existerande politiska systemet och den kultur som håller det flytande.

I Sverige har vi haft en fempartiregim sedan 1920-talet, vari de etablerade partierna (plus med tiden MP och KD, som tillåtits bli adjungerande medlemmar i den inavlade kennelklubben) har utnyttjat staten och dess resurser för att bygga ett system som slagit vakt om deras egen makt och särställning. Detta har tagit sig formen av bland annat parti-, press- och organisationsstöd, public service (SVT, SR, TV4), ett utbildningssystem (främst lärarutbildningen och humaniora/statsvetenskap på universitetsnivå) som reflekterat de etablerade partiernas världsbild, värderingar och problemformuleringar, 4-procentsspärren, samt givetvis också den så kallade kultursfären, vars harpyor i utbyte mot frikostliga portioner skattemedel glatt rapat samma grundläggande åsikter och budskap från både teaterscener och biodukar.

Inga regimer, demokratiska lika lite som diktatoriska, klarar dock av att klamra sig kvar vid Makten i all evighet. Samhället runtomkring förändras nämligen kontinuerligt, ända tills dess diskrepansen mellan Systemets världsbild och Verklighetens realiteter blir så stor att hela systemet kollapsar. Detta hände till exempel i början av 1990-talet i Italien. Och det som nu händer i Sverige faller väl in i en bredare europeisk bild, där gamla partisystem i dessa dagar faller sönder i en rad länder. I Norge har exempelvis Fremskrittspartiet blivit ”rumsrent” och regeringsfähigt, samtidigt som många av de gamla partierna dör sotdöden. I Storbritannien verkar UKIP vara på väg att på ett liknande sätt punktera det landets tvåpartisystem. Etc.

Över hela Europa är det också samma underliggande dynamik som driver utvecklingen. Överbeskattade och genomreglerade ekonomier går på knäna och skapar, tillsammans med ekonomiskt, socialt och kulturellt ohållbara nivåer av invandring, spänningar i takt med att allt fler och allt större samhällsgrupper inser att alla fagra löften om nya jobb, höga pensioner, med mera, som politikerna utlovat inte kommer att kunna levereras. Att även den svenska socialdemokratin nu sjunger på sista versen förvånar härför inte. Och detta är, i det stora hela, en positiv utveckling.

Men tyvärr liknar utvecklingen i Sverige ännu inte den i Norge och Storbritannien. Istället påminner den mer om vad som händer i Danmark och Frankrike, där det växande missnöjet med tingens ordning gynnar Dansk Folkeparti och Nationella Fronten. Vilka precis som Sverigedemokraterna väljer att vinna röster på att vilja slå vakt om orimliga välfärdssystem och annat bekant, snarare än på att vilja satsa på något nytt, bättre och friare.

Givet Sveriges intellektuella historia är dock detta inte förvånande. Folkhemska dillerier, den extrema (jäm)likhetskulturen och annan hårt ingnuggad mental bråte gör att SD:s center-vänsterpopulism har mycket lättare att slå rot än den kulturkonservativa högerliberalism Fremskrittspartiet och UKIP (som båda visserligen inte saknar sina svagheter, men i det stora hela står för mer realistiska program) representerar. Det kan också vara värt att dra sig till minnes att Sverige en gång faktiskt hade ett embryo till något liknande som kunde ha blivit bra i form av Ny Demokrati. Men, de var för tidigt ute och föll sönder.

En rimlig analys är härför att svenskarna, likt fransmän och andra, kommer att mota sig själva ännu längre in i olika politiska och ekonomiska återvändsgränder innan Verklighetens krav tvingar in utvecklingen på nya, mer konstruktiva vägar. Eller, med andra ord, i Sverige kommer det att bli sämre innan det blir bättre. Att den gamla ordningen och dess drabanter denna vinter tvingats ner på knäna är dock en glädjande signal om att den förbannelse som slungades över landet efter valet 1932 sakta håller på att lyfta.

En bättre julklapp gick knappast att önska sig!