Hillary riskerar 96,000 år på vatten & bröd

hqdefault

Nu kommer det inte att ske, men jag kan bara inte låta bli. Som du kan läsa här riskerar Hillary (efternamn onödigt) att åka in på tre år för varje av de c. 32,000 e-mail hon raderat. Det cirkusar 96,000 år bakom galler på vatten och bröd. Slutligen har ergo bröderna Dalton, som brukade räkna ner sina sisådär 350 år tills frigivning, blivit slagna.

Oh, Father in heaven, you are blessing us with so much joy… 🙂

Annonser

Yttrandefrihetens förtvining

censorshipJag försökte i förra veckan få en variant av följande alster publicerad i MSM. Och då detta av någon anledning inte fungerade kommer här en något längre, lite mer utvecklande text.

Frågan om hur det står till med yttrandefriheten i Sverige är i dessa dagar akut. Det är nämligen en delvis mörk bild som möter den som försöker skapa sig en överblick. För även om det givetvis ännu inte finns några formella problem, då yttrandefriheten fortfarande är inskriven i grundlagen, så är verkligheten som så ofta väldigt annorlunda.

Det finns flera problem på flera olika nivåer. Om vi börjar med Leviathan själv så försökte ju exempelvis UD häromveckan kväsa en för den sittande regeringen obehaglig debatt om att Sverige gett efter för ryska påtryckningar rörande en internationell militärövning. Nu funkade detta inget vidare då pressen redan hade fått tag på papperna. Men, det visar ändå att de där uppe är beredda att ta till sluskiga metoder enkom för att skydda sig själva.

Ett större problem är att Staten börjat kringskära yttrandefriheten genom allt hårdare lagar om bland annat ”hatbrott”. Syftet med dessa är givetvis ypperligt gott. I praktiken har de dock främst fått effekten att många numera drar sig för att alls kritisera personer som tillhör vissa ”utsatta” grupper då dess medlemmar ofta inte bara kan undfly anklagelserna, utan till och med vända på kuttingen och misstänkliggöra avsändaren genom att börja ropa om diskriminering.

Så, även om Sverige formellt sett fortfarande har yttrandefrihet fungerar det ute på fältet mycket annorlunda. Och tro inte att de som styr är omedvetna om detta. De gör bara ingenting åt det. Tvärtom ler garanterat många i mjugg åt den uppkomna situationen, åtminstone delvis. Den gynnar nämligen potentiellt deras egna agendor, vilka nu dessa är.

För som varje diktator vet är problemet med ”riktig” censur att det finns tusen sätt att kringgå den. För vad som sägs i slutna sällskap, vad tillsynes oskyldiga skämt faktiskt handlar om, eller vad folk läser in ”mellan raderna” är omöjligt att veta. Så även om svenska politiker direkt skulle vilja reglera vad som sägs så skulle de misslyckas, precis som myndigheterna i alla andra länder som prövat det.

Ett mycket större hot mot yttrandefriheten än censurister med aldrig så vassa saxar och många svarta filtpennor är därför den självcensur som smyger sig på när medborgare börjar undvika att säga saker som de tror kan leda till problem inte bara med myndigheter, utan med andra medborgare. För då tystnar de flesta, oroliga som de blir för att bli av med jobbet eller för att frysas ut av mer tunnhudade kompisar.

Vissa former av självcensur kommer nu förvisso alltid att finnas. Och bör finnas, för vad vi kallar civilisation är beroende av vett och etikett, vilket är en form av god självcensur. Det är exempelvis inte okej att kalla folk med olyckligt utseende för fula, eller kalla någon korkad bara för att han eller hon (alternativt hen) råkar tro på en viss religion eller argumenterar för en viss sak. Gränsen mot vad som måste kunna sägas blir dock sedan genast luddig.

Den nuvarande diskussionen om man bör ha rätt att rita nidbilder av vissa profeter ansluter exempelvis till detta problemkomplex. Och därmed har vi här nått fram till nästa analysnivå, där situationen i dagens Sverige börjar framstå som direkt oroväckande. Verkliga problem med yttrandefriheten uppstår nämligen när folk i gemen, medvetet eller omedvetet, börjar tänka i banor om vad som ”kan” sägas offentligt och därför ofta börjar hålla käft om saker som är både viktiga och sanna, men politiskt inkorrekta.

Att dra gränser här är ergo svårt. Men det måste göras. För om och när PK:ismen breder ut sig är det inte längre medmänsklighet och god ton som sätter gränserna för vad som sägs, utan politiska, journalistiska, akademiska och andra makthavare. Det är nämligen överlag dessa som sätter både tonen och gränserna i ett samhälle genom sitt prerogativ att agera ”grindvakter” för den offentliga diskussionen. Att den svenska eliten de senaste 25 eller så åren börjat klistra etiketten ”rasist” på alla som ens ifrågasätter den rådande invandringspolitiken är bara ett exempel på denna dynamik. Den svenska kulturelitens högst pissljumna stöd för konstnären Vilks måhända lite löjeväckande men ack så principiellt viktiga rätt att rita aldrig så många rondellhundar ett annat.

Effekterna av den självcensur som följer på mer extrema former av elitiskt tyckande kan lätt också bli mycket mer förödande än en mordhotad konstnär. En Expressenkrönikör erkände ju exempelvis nyligen att hon för ett drygt decennium sedan var med och drog gränser för den numera lika väl- som ökända ”åsiktskorridoren” i invandringsdebatten, vars främsta resultat blivit att SD numera hovrar kring 18 procent och i nästa väl mycket väl kan bli näst största parti (vilket knappast kan sägas vara sunt ur någon riktig eller rimlig synvinkel, mer än att vi skadeglatt kommer att kunna säga att den svenska eliten då får ligga som den länge bäddat).

Med detta sagt behöver det knappt påpekas att det största hotet mot yttrandefriheten kommer om och när samhällseliter medvetet börjar manipulera medborgarnas ängslan om nödvändigheten av att tiga om det som är politiskt inkorrekt. Samt aktivt försöker skapa intrycket att det är goda medborgares inte bara rätt utan skyldighet att reagera.

Då uppstår genast en smygande förgiftning av samhällsatmosfären som övertrumfar även de skarpaste formella former av censur. Under andra världskriget piskade exempelvis svenska myndigheter, med statsminister Per Albin Hansson i spetsen, upp en sådan panikstämning om att svenskarna borde tiga om allt som kunde ”reta Hitler” att sanningssägare som Torgny Segerstedt vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning tvingades gå omkring beväpnad. Och det är på en liknande, mycket slak lina ovanför den helvetiska gränsen medan frihet och ofrihet som Sverige även numera balanserar.

Många svenskar verkar ty idag tro att man inte bara kan utan även bör anmäla vem som helst för nästan vad som helst, bara det kan ses som förtal eller ”hets”. En bekant till mig fick exempelvis i förra veckan veta av en kvinna att hon just anmält ett av hans Facebookinlägg om terrororganisationen ISIS. Texten, som sedan har länkats av bland andra undertecknad på FB bara för att visa var skåpet skall stå, innehöll nämligen uppgifter om grymheter utförda av ottomanska muslimer på 1500-talet. Och även om artikelns historiska fakta var helt korrekta ansåg hon att de inte borde få publiceras, antagligen frö att det kunde uppfattas som stötande.

Infantiliseringen av den svenska samhällsdiskussionen har ergo nu nått dithän att vuxna människor inte bara väljer att tiga om svåra och allvarliga saker, utan även har börjat anmäla rena rama fakta bara för att de inte passar in med vad som står i Lyckoslanten och fladdrar förbi i deras Sörgårdsdrömmar om Sverige som varande en moralisk stormakt.

Nu hamnar förhoppningsvis just denna aktuella anmälan där den hör hemma, d.v.s. i sopkorgen. Men, om dylikt anmälande blir vanligt riskerar även den sista livlinan, on-linedebatten, så småningom att tystna. För även privatpersoner som inte riskerar att bli uthängda på Aftonskitarnas förstasida som nazist vill naturligtvis inte riskera att bli anklagad av grannarna på Fejjan för att vara en mörkermänniska. Tystnaden kommer därför, om den inte redan börjat göra det, att breda ut sig.

För att göra framtidsbilden riktigt dyster har på senare år också rop börjat skalla om bl.a. reglering och radering av alla möjliga former av ”kränkande” information på Internet. Och det kan snart bli etter värre. För även om det må låta Orwellskt att Sverige en dag skulle få en regering som är beredd att inte bara låta denna mentala röta fortsätta att breda ut sig, utan även skulle låta domstolar formellt börja döma folk för att tala sanning, så är nog detta i de lättkränkta mellanmjölksdrickarnas rike Sverige inte så värt fantasifullt.

Tvärtom skulle jag säga. Allt som krävs för den fälla som här skisserats skall slå igen är numera troligen bara några år till med den nuvarande regeringen. Denna är ty fylld inte bara av politiska noviser och intellektuell lösplugg, utan innesluter även ett antal skumma typer med islamistiska känningar, militanta gender- och andra teorikramare, etc. Och då jag inte ens skulle köpa en cykel av dessa filurer litar jag inte heller en sekund på att de nu, med händerna på statsrodret, kommer att hålla sina långa, knotiga kontrollfingrar i styr.

Tillägg: Glömde nämna följande färska exempel på det helvete som Sverige numera är på väg in i: ”Lärare försvarade fakta kring Förintelsen – kritiseras”

Välkommen till Putinland!

Russia's Prime Minister Vladimir Putin sits during fishing in southern Siberia's Tuva region

Till och med träden anpassar sig efter Rysslands store lille ledares behov. Och tokvänstern bugar som så ofta förr, fast denna gång tillsammans med idiothögern, hänfört mot Moskva…

Det har det senaste året formerats en liten men växande subkultur i Sverige och Europa bestående av en lustiger blandning mindre nogräknat vänsterfolk och tanklösa högeranhängare. Denna disparata grupp faller pladask för Ryssland och dess ledare, Vladimir Putin.

Med tanke på de undermåliga politiska ledningar som stora delar av Europa dras med är väl detta kanske inte så underligt. Desperata människor har alltid dragits till ”starka ledare” när deras egna politiker visar sig vara hopplöst förfjollade. Och som en stor vän av personlig frihet – Be my guest! Jag tycker dock att man bör veta lite vad man talar om. Här följer därför en snabb sammanställning av fakta rörande Putins Ryssland och vad det är för typ av land.

Om vi börjar med politisk frihet så hamnar dagens Ryssland i denna undersökning i kategori #6 ”Not Free” strax ovanför bottenkategorin #7, ”Worst of the Worst”. Vilket ju inte bör förvåna då kritiker av Putin förunderligt ofta drabbas av akut uranförgiftning, dör i helikopterolyckor och annat tragiskt. Och tittar vi mer specifikt på den för alla former av medborgerliga och mänskliga friheter helt centrala frågan om press- och yttrandefrihet hamnar Ryssland på plats 148 (av 180) efter rena hål i tillvaron som Zimbabwe, Myanmar och Chad och bara strax för Vitryssland (#157).

Så gott som alla ledande media, främst TV, är i Ryssland också direkt eller indirekt kontrollerade av Kreml. Vilket ju tål att funderas kring bland alla de som (ofta med rätta) klagar om att det till och med i Västeuropa är svårt att göra sin stämma hörd i olika frågor. Man bör ergo noga betänka vad en ”russifiering” av denna redan undermåliga situation skulle kunna leda till…

Rör vi oss sedan till ekonomiska ting framstår Ryssland också som ett anus mundi. På följande världsranking landar Putinland under rubriken ”Mostly Unfree” på plats 143 av 178 (som jämförelse hamnar Hong Kong etta, USA tolva och det överbeskattade och överreglerade Sverige på plats 23).

Därtill är den ryska ekonomiska tillväxten numera låg (2013 bara 1,3 %) och BNP per capita ynka 18 100 dollar, vilket är mindre än hälften av Sveriges (40 900 dollar). Och hur dessa begränsade tillgångar är fördelade borde skrämma till med hårdföra libertarianer då en extremt stor del är uppbundna i statliga verksamheter och/eller befinner sig i Putinmaffians ägo (hur mycket resurser stulna av det ryska folket som därtill är undangömt utomlands vet ingen, men bara Putin himself lär ha sisådär 1700 miljarder undanstoppade i olika schweiziska bankkonton och andra ställen).

Som grädde på detta solkiga mos ligger också arbetslösheten på runt 15 % och inflationen är hög (dessa ekonomiska och följande faktauppgifter kommer från denna sammanställning). Och även det som Putin & C:o länge framhållit som en stor styrka, exporten, är ett problem. Ryssland påminner nämligen mest av allt om en tredjevärldenekonomi då man nästan bara exporterar råvaror (först och främst olja och gas), vilket gör att Ryssland i dagarna riskerar att helt implodera i takt med att oljepriset sjunker.

Medan Putin & C:o lever livets glada dagar är ergo vanliga ryssars vardag urusel. Och bortom detta lurar till och med faktumet att Ryssland är på väg att försvinna som folk och nation. Landet har nämligen sedan länge en negativ befolkningsutveckling då fler dör än föds, barnadödligheten är hög, utvandringen likaså (eller har i alla fall varit det, Putin funderar numera på att likt en gång kommunisterna och före dem tsarerna reglera utlandsresandet) och medelåldern är bedrövligt låg – det senare främst därför att många av de ryssar som fortfarande lever super som idioter.

Ryssarna utgör härför idag bara runt 80 % av landets befolkning medan resten är minoriteter; främst muslimska befolkningsgrupper i Centralasien som växer snabbt (då de super mindre och pippar betydligt mer). Och här har du också en av de huvudsakliga drivkrafterna bakom Putins politik att ”hämta hem” så många exilryssar boende i bland annat Ukraina som möjligt (och Baltikum och Kazakstan står garanterat näst på tur att drabbas av denna 1800-talsinspirerade geopolitik).

Lägger man härtill slutligen också fakta som att den ryska sjukvården är undermålig, då landet bara satsar drygt 6 % av budgeten på sjukvården (plats 103 av 190), och att utbildningssituationen är nära nog lika katastrofal (plats 110 av 173), så får man en tydlig bild. Dock inte av ett land som erbjuder ett kraftfullt alternativ till våra västliga samhällen, utan av ett rike wobblande på randen till politisk kris, ekonomisk härdsmälta och sociokulturell kollaps.

Så, med detta sagt står det alla läsare fritt att fortsätta buga mot Moskva och skrapande med foten uttrycka sin lidelsefulla beundran för dess store lille ledare (som förvisso denna gång kommer utan mustasch, men istället både lär rida på björnar och brottas med sibiriska tigrar). Och för den som fortfarande tvivlar, varför inte ta och flytta dit? Jag är säker på att Putin skulle välkomna horder av europeiska beundrare och bereda plats för dem i någon lämplig pittoresk småstad i östra Sibirien där de kan vara med och bygga framtiden… Enjoy!

Dyster kartbild

131357-004-B56C5BB0

Vid Münchenmötet 1938 lät demokratiska lättviktare diktatoriska vargar dela upp Europa mellan sig. Och nu verkar det hända igen…

Efter vad som just nu utspelar sig i Moskva är det, som det brukar heta, tid att ta en snabb titt på kartan. På världskartan generellt och på Europakartan mer specifikt. Och det är sannerligen ingen vacker bild som möter oss.

Europa idag är en kontinent formellt enad i EU. Detta ramverk är dock byggt av politiskt balsaträ. Överbeskattning, skuldsättning och permanent hög arbetslöshet plågar de flesta medlemsländer, vars politiska system på grund av dessa svagheter och – ja – alltför höga invandringsnivåer är mer eller mindre lamslagna av växande missnöjesrörelser som seglar i medvind beroende på sociala och kulturella spänningar. Därtill kommer att inga länder förutom Storbritannien, Frankrike och möjligen Polen i praktiken har någon operativ militär förmåga, samt att det enda ekonomiskt riktigt välfungerande landet Tyskland sedan 1990-talet är direkt beroende av rysk gas.

Gasjätten i öster leds vidare av en politisk sociopat, Putin, som är fast besluten att återupprätta det imperium hans företrädare fumlade bort genom att leka kommunism. Han slåss dock mot klockan då ryssarna som folk åldras snabbt och inom några decennier riskerar bli en minoritet i sitt eget land; främst på grund av idogt supande och låg nativitet, samt raka motsatsen bland landets muslimska befolkning i Centralasien. För att Ryssland skall överleva krävs därför att Putin kan ”hämta hem” så många exilryssar som möjligt från Baltikum, Ukraina och Kazakstan. Och detta kan givetvis, som vi ser i Ukraina, bara ske på dessa länders bekostnad.

Vänder vi blicken sydvart är läget inte bättre. Den arabiska världen genomlider en kombinerad ekonomisk, demografisk och ideologisk kris där sjunkande oljepriser, stigande befolkningstal och radikal islamism redan har omkullkastat ett antal vidriga men i alla fall stabila regimer. Och fler står på lut.

I takt med att ekonomin försämras, levnadsförhållandena försämras och islamismen sprider sig undermineras nämligen stabiliteten i nästan alla länder, samtidigt som flyktingtrycket på Europa ökar ännu mer. Samtidigt som Iran håller på att fullfölja sitt kärnvapenprogram, höll jag nästan på att glömma påpeka.

Allt detta är i sig givetvis bedrövligt. Och det är i verkligheten ännu värre.

För för första gången sedan 1945 finns numer inte ens en stadig ledning i USA som kan fungera som motvikt och stödjepunkt. Att inte reta ryssen har varit ett av Obamaadministrationens huvudmål sedan 2009, samtidigt som presidenten vägrar att ens använda ordkombinationen ‘radikal islamism’. Den anser han nämligen – som svårt hjärntvättat i den västerländska tokvänsterns dillerier om USA som varandes en minst lika stor skurk som historiens värsta massmördare och förbrytare – riskerar förtörna någon mordisk mulla någonstans. Och denne politiske dvärg har nästan två år kvar på sin post, samt riskerar att efterträdas av Hillary Clinton, som bara troligen skulle bli marginellt bättre.

Vad Europa, USA och världen behöver i dessa dagar är ergo först och främst bättre ledare. Frågan är dock om sådana hinner väljas innan det är för sent. Välfärdssystemen i samtliga betydande länder, inklusive USA, är nämligen numera så förkvävande att befolkningsmajoriteterna verkar vara beredda att rösta på vilka politiker som helst bara de lovar fortsätt fri bidragshonung, snarare än att stödja riktiga ledare, som är beredda att ordinera bitter medicin som skulle vara bra folket, landet och världen i stort.

Det enda någotsånär hoppingivande är världen har varit i liknande, tillsynes hopplösa situationer förr. Som på 1930-talet, när Winston Churchill plötsligt kom tillbaka och räddade civilisationen. Och på 1970-talet, när Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Helmut Kohl och Johannes Paulus II lyckades vända utvecklingen…

Kontrollstat i kvadrat

control

I Sverige är det Statens långa fingrar som styr…

Då jag bodde i Uppsala brukade jag och en god vän ofta sitta uppe halva – och ibland hela – nätterna och öla, röka tobak (sic!) och filosofera. Bland annat brukade vi frampå småtimmarna spåna kring vad de politiskt korrekta skulle komma upp med härnäst, när klimathysterin så sakteliga började ge med sig.

En idé min kompis framförde var att det var maten som, på olika vis, skulle få ta koldioxidens plats som mänskligheten nemesis. Och här är en artikel som s.a.s. bryggar mellan dessa två helvetesteorier och därmed visar att han troligen kommer få rätt.

Som du kan läsa i artikeln jobbar nämligen nu byråkrater i Stockholm med att ta fram en klimatsmart kommunal kokbok. Jupp, du läste rätt, en kommunal kokbok. Något liknande har nog inte existerat i Europa sedan Sovjetunionens dagar och lär idag bara finnas i Nordkorea och kanske på Kuba. Vilket givetvis borde vara faktum som bör stämma till viss tanke och reflektion. Men, i Sverige, icke. Entusiasmen för projektet verkar vara glödande.

Vilket gör det nödvändigt att påpeka att det verkar finnas någon form av mental gas i den svenska politiska atmosfären, som totalt förvrider sinnet på de som styr. För tro inte att saker som dessa enkom är resultat av illa oljade hjärnor mellan öronen på enstaka idioter.

Nej, den svenska eliten (i bredast möjliga bemärkelse) lever i en helt förvriden tankevärld vars logiska lagar inte bara leder fram till skrattretande påfund som kommunala kokböcker och ”ungdomsgårdar” för 18+are i Vasastan, utan även till allvarligare mentala lapsus som Mona Sahlins bubbel om ISIS-krigares rätt till rehab och Anna Kindberg Batras yrande om att samma asgamar egentligen bör ses offer.

Det kanske inte är lätt att se en gemensam rot till fyra så disparata förslag och uttalanden. Men, den finns där i form av en övertygelse om att människor är menlösa våp vars tänkande i grunden styrs av ”samhället” och vars handlande därför aldrig helt är deras eget ansvar. Politiken har därför ett i praktiken oändligt ansvar.

Äter du ”fel” behöver du kommunala kokböcker. Har du långtråkigt efter skolan skall det offentliga stå för fria lokaler. Och fattar du ett så olyckligt beslut som att resa från Sverige till Syrien och aktivt ansluter dig till en terroristgrupp som mördar, våldtar och bränner folk levande, ja, då skall du givetvis när det börjar osa katt inte bara ha rätt att komma tillbaka utan också rätt till ett jobb i Örebro. För det är ju inte dig det är fel på, egentligen.

Denna verklighetsuppfattning har, precis som så mycket annat ont, rötter i Jean-Jacques Rousseaus utopiska tänkande från 1700-talet. Dess kärna var ty att alla människor är födda goda, men att världen ändå ser ut som den gör därför att ett fåtal degenererade typer introducerat dumheter som privat äganderätt, staket kring ägorna och traditioner och institutioner ämnade att slå vakt om ondsinta styrande minoriteters maktmonopol. Och då något utrymme för personliga val eller individuella ansvarstagande inte fanns i hans tänkande är, enligt en steril form av logik, allt ont samhällets fel.

Eftersom folk är dumma som boskap finns det enligt detta sätt att tänka också bara ett sätt att lösa problem på – att låta en ny elit med ”rätt” åsikter ta över och bestämma allt. Redan Rousseau förespråkade en sådan absolut statsapparat. Och han har fått många intellektuella groupies sen dess. Hans extrema elitism har nämligen färgat en lång rad politiska rörelser, ideologier och partier från vänster till höger. Allt från kommunister via sossar och socialliberaler till ärkereaktionär har förenats i uppfattningen att vanligt folk inte kan, vill eller bör få leva sina liv som de själva vill utan skall dansa efter deras pipor, trummor och trumpeter.

Sverige, med sina traditioner av statligt envälde och luthersk ortodoxi sedan 1500-talet kom att bli ett alldeles ypperligt drivhus för denna totalitära verklighetsuppfattning. Redan på 1700-talet diskuterade riksrådet (regeringen) svenskarna bristfälliga sexualvanor. Och hur det sedan gick vet vi, för de senaste hundar åren har varit en enda lång frihetlig utförsbacke där allt från sprit via videobandspelare till nu alltså kokböcker måste bära Det Offentligas Kainmärke. Och efter århundraden av propaganda verkar de flesta svenskar tycka att, tja, så har det ju alltid varit så vad göra?

Jag önskar jag kunde sluta detta inlägg med något optimistiskt. Men, det är svårt. För då kontrollvansinnets rötter ergo går så djupt och det inte verkar finnas något hopp om att en majoritet av svenskarna en dag snart vaknar ur sin slummer rörande det som håller på att hända kan det enbart bli en defensiv uppmaning: Flytta utomlands! Medan tid är…

Lite kort om demokrati

Many forms of Gov­ern­ment have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pre­tends that democ­racy is per­fect or all-wise. Indeed it has been said that democ­racy is the worst form of Gov­ern­ment except for all those other forms that have been tried from time to time…

Winston Churchill (11 Novem­ber, 1947)

Aug 17

Som nästan alltid hade han rätt, även om demokratin…

Jag fick idag anledning att kort diskutera demokrati på Facebook och då frågan i dessa dagar är högaktuell (ISIS, DÖ, Putin, Grekland, Obama, etc.) låt mig här leverera en lite mer detaljerad redogörelse för min syn på saken. I grunden delar jag den demokratisyn som Winston Churchill uttryckte i brittiska parlamentet 1947 (citat ovan). Det är ett långt från perfekt och på många sätt klumpigt och farligt system, men, det finns inget annat som är mindre dåligt.

Låt oss börja med det goda. Val i någon form (det må vara direkta val eller val av representanter i proportionella eller majoritetssystem) är den enda kända mekanism varigenom medborgarna i ett land eller inom andra politiska områden fredligt kan byta ut sina styresmän. Utan val återstår bara våld i form av statskupper, revolutioner, eller något liknande. Det är också  härför som jag är en i grunden hårdför anhängare av demokrati.

Med detta sagt, bara för att demokrati möjliggör fredliga regimskiften gör det inte till ett problemfritt system. Tvärtom, det finns flera faror med demokrati. Och det största problemet är att många resonerar efter linjen ”Om nu demokrati är bra skall vi ha så mycket av det som möjligt!” En sup om dagen är bra för magen, säger doktorn. Ge mig då för fan hela flaskan, ropar alkoholisten. Typ.

Detta är också den mentalitet som präglat demokratidiskussionen sedan slutet på 1800-talet. Och övertygelsen, ja, trossatsen, som man ”måste” ansluta sig till är att allt – alltså inte bara vilka som skall tillåtas styra under de kommande åren – skall avgöras enligt principen 50 % +1. Annars är man mörkerman, fascist eller något annat stereotypt.

Moderna socialliberaler, socialdemokrater och andra har också uppfunnit ett teoretiskt mer imponerande försvar för dylik plebejisk demokrati – att chansen är god för att en massa väl utbildade och eftertänksamma medborgare överlag fattar rätt beslut. Alltså samma logik som ligger bakom idén med Wikipedia – om bara alla som vill får vara med och bidra blir slutresultatet överlag finfint. Och i många fall stämmer kanske detta. Men långt ifrån alltid. Antalet undermåliga artiklar på Wikipedia räknas som bekant troligen i miljoner.

Stater och dess samhällen är härtill också oändligt mycket mer komplicerade ting än aldrig så avancerade uppsalagsartiklar. För då människor föds med olika styrkor, svagheter, intelligensnivåer, smaker, drömmar, önskemål och andra drivkrafter får den sociokulturella ordningen i alla samhällen, även de mest beskattade och reglerade, formen av en pyramid med en mycket bredare bas än topp. Och då den nedre delen alltid har många fler röster än den övre och många därtill tänker antingen lite, fel, inte alls, eller kortsiktigt, så konstaterade redan Aristoteles att ohämmat folkstyrelse leder till att de många kommer att besluta om ta så mycket från de få, att samhället som helhet tar stryk.

Något annorlunda uttryckt, i plebejiska demokratier kommer – helt enligt logikens lagar – avundsjuka, lathet och missunnsamhet att leda till att hårt arbete, sparande, företagande, uppfinnande och entreprenörskap beskattas och regleras tills dess ekonomin går i baklås och samhället brakar ihop. Vilket ju också är exakt vad som nu håller på att ske västvärlden över.

Den plebejiska demokrati som numera råder nästan överallt (inklusive USA) har ty lett till skapandet av redistributiva välfärdsstater, vari små majoriteter (som givet valdeltagandet oftast till och med är de facto minoriteter) beslutar att ständigt ”ta mer från de rika och ge till de fattiga”. Och folk i gemen har, speciellt efter andra världskriget, blivit så vana vid detta att många bara röstar på politiker som lovar mer till dem själva, snarare än lägger sin röst på de som rimligen kan anses stå för något som är bra för det stora hela.

Vidare skall noteras att denna utsugningsmekanism numer också verkar på det internationella planet. Inom exempelvis EU är antalet relativt fattiga länder och dess befolkningar större än antalet rika länder och deras medborgare. Vilket förklarar varför hål i tillvaron som Grekland kan förvandlas till parasiter som kräver att få suga ut oändligt mycket mer än de betalar in. Och globalt har vi förstås FN, men detta förbannade elände till diktatorshappening skall vi här inte gå in på.

Med andra ord. För att demokrati långsiktigt skall fungera krävs att vi begränsar den till en konstitutionell form, där vi i princip i val bara avgör vilka som skall få styra och vilka som skall tvingas avgå. Därutöver måste det resas konstitutionella hinder som förbjuder mer redistribution av medborgarnas medel än vad som är absolut nödvändigt för att hålla samhällsmaskineriet igång på en rimlig, medmänsklig miniminivå.

Man kan nu givetvis diskutera detaljerna här, men jag skulle säga att försvar, polis, domstolar, brandkår, viss infrastruktur, grundutbildning, bevarande av kulturarvet och ett existensminimum för alla medborgare (samt möjligen något mera som jag just nu inte kan komma på) är rimligt. Härutöver måste beskattning och reglering vara totalförbjuden, vilket skulle omöjliggöra för politiker att som idag ”köpa” valsegrar genom att lova ditten med bidrag till kreti, datten av subventioner till pleti och förbud av saker som Ragnar Jönsson i Skettveten av någon anledning lyckas piska upp en allmän opinion emot.

Det har med åren blivit min övertygelse att vi endast på detta sätt kan rädda demokratin och slippa all den blodsspillan, ofrihet och annat lidande som alla andra styrelseskick leder till. Fortsatt plebejisk istället för konstitutionell demokrati kommer annars också att avskaffa sig själv då folk den dag pengarna verkligen tar slut (som nu i Grekland, snart nog i Frankrike och en dag också i både Sverige och USA) börjar rösta fram politiker som lovar att ”fixa problemen” genom mer direkta, hårdföra metoder. Och den som läst lite historia vet exakt vad som då händer med friheten…

Kritiska tankar om ”invandringsfrågan”

Jean-Jacques_Rousseau_(painted_portrait)

Den moderna samhällsdebatten präglas starkt av de dillerier som producerades på 1700-talet av bland andra Jean-Jacques Rousseaus; den farligaste apan på jorden sedan Platon.

Jag har egentligen inte tid att skriva denna text, men kan ändå inte låta bli. Delar av den politiska debatten driver mig nämligen till nära nog vansinne. Låt mig därför presentera några resonemang om hur vi måste våga börja tänka för att komma till rätta med en av vård tids största och allvarligaste utmaningar. Och jag här talar givetvis om ”invandringsfrågan”.

När man läser tidningar, lyssnar på debatter och surfar på nätet stöter man ständigt på varianter av temat ”Invandring är inget problem!” Många hävdar med allvarlig min till och med ”Ju mer desto bättre!” För vissa, främst libertarianer, är detta en ideologisk övertygelse. Men även många mindre teoristinna uttrycker i debatten åsikter som bygger på ett antal simpla postulat om att fri invandring (eller i alla fall nästan allas rätt att erhålla flyktingstatus) inte bara är etiskt rätt och moraliskt riktigt. De skriver också ofta under på antagandet (byggt på tvivelaktiga resonemang och skakig statistik) att all invandring överallt, i alla fall i långa loppet, alltid är en finfin ekonomisk affär.

Eftersom dessa argument övertygar långt ifrån alla finns också en sekundär försvarslinje för den ändlösa invandringens kolportörer. Och den är att om det nu trots allt uppstår problem med invandringen så är dessa möjliga att fixa med hjälp av insatser; främst information från myndigheter (det vill säga politisk propaganda) och/eller strukturella reformer. Ändrar vi bara integrationspolitiken si-och-så, satsar lite mer på ditten och mycket mer på datten, samt inrättar en ny myndighet eller tre, ja, då löser det sig. Och förstås finalt, tror man inte ens på dylik dunderhåning, ja, då har man definitivt bevisat att man är rasist!

Tro mig, jag önskar att allt detta var sant. Jorden skulle då vara ett så mycket bättre och trevligare ställe att bo på. Problemet är bara Verkligheten inte ser ut och ännu mindre fungerar på detta sätt. Jag tänker därför här inte primärt sysselsätta mig med att argumentera kring ovan nämnda postulat, teser och argumentationslinjer. Jag skall istället försöka tränga lite djupare och fokusera på en mer ultimativ frågeställning som i Sverige – och i många andra länder – aldrig berörs:

Kan betydande nivåer av invandring någonsin fungera ens givet perfekta omständigheter?

Mitt svar på denna fråga, som är jag baserar på sisådär 30-års studier av bland annat historia, statskunskap och olika naturvetenskapliga forskningsfält (inklusive genetik), är nej. Invandring kan bara ske under ordnade, begränsade former och politiken måste samtidigt omfatta krav på ganska långtgående assimilering. Annars går det åt fanders.

En hård konklusion man tvingas dra utifrån mer extensiva studier av människans historia och hennes väsen att ty att Homo sapiens är ett i grunden “konservativt” djur. Evolutionen har nämligen format våra hjärnor på sätt som bland annat får de flesta att reagera instinktivt negativt inte bara på stora, snabba förändringar utan också på människor som vi inte känner. Den antropologiska litteraturen flödar över av exempel på detta och våra museer är fullproppade av artefakter, som inslagna skallar, som bevisar samma sak.

Vår grundläggande mänskliga mentalitet tog nämligen form under de hundratusentals år som våra förfäder var jägare-samlare. De levde i små grupper där alla kände alla, såg mer eller mindre likadana ut och delade gemensamma livsföringar, traditioner, etc. Och då de samtidigt levde direkt i och av naturen så var livssituationen nästan alltid prekär, med svälten hängande över huvudet som ett ständigt närvarande damoklessvärd.

Att inte lita på folk som inte tillhörde den egna gruppen fick härför för oss, liksom för alla andra djur, ett direkt överlevnadsvärde. För om man föddes alltför godtrogen medan andra inte gjorde det kunde de senare dra nytta av situationen och ta din mat, stjäla dina kvinnor och slå ihjäl dina barn. Och då det alltid är bättre att förekomma än att förekommas uppstod genetiska instinkter för bland annat xenofobi, främlingsrädsla.

Låt mig här nyansera det nyss sagda genom att påpeka att människan inte är genetiskt ”rasistisk” i meningen att vi automatiskt reagerar fientligt på folk med en annan hud-, hår- och ögonfärg. Det vore en alltför trubbig instinkt då den skulle innebära att jag som blond och blåögd automatiskt litade på alla andra blonda och blåögda. Vi är istället programmerade att reagera misstänksamt på alla som vi inte känner, inklusive folk som ser ut som oss men beter sig annorlunda (men om de därtill också ”ser konstiga ut” så förstärker detta givetvis de negativa reaktionerna). Ett konkret exempel på denna mekanism är faktumet att även barn av samma ”ras” som är tjocka, rödhåriga eller bär glasögon ofta utsätts för mobbing.

Det behövs troligen också klargöras att instinkten att reagera negativt på främlingar och avvikare delvis motsvaras av betydligt behagligare instinkter som altruism, delvis att de negativa dragen i vår natur kan motverkas kulturellt. Samt att det effektivaste sättet att göra det senare verkar vara att exponera barn, vars mentala världsbild inte hunnit ta fastare form, för ett brett spektrum av människor (att ”omprogrammera” vuxna vars hjärnor hunnit stelna är betydligt svårare). Folk som växer upp i etniskt, religiöst och på andra sätt blandade miljöer tenderar i alla fall vara mindre benägna att reagera negativt på avvikare både vad gäller utseende och beteenden än folk som växt upp i mer homogena omgivningar.

Det senare låter ju trots allt hoppfullt. Som alltid när man diskuterar komplexa fenomen finns dock här ett antal grava ”men”. Att skapa inkluderande kulturer tar nämligen lång tid då många av de tankespån (”memer” på vetenskaplig prosa) som behövs står i strid med ryggmärgsinstinkter och därför behöver många generationer på sig för att ta skruv. Det är också viktigt att inse att ’hjärnans seger över ryggmärgsreflexen’ bara kan drivas så långt, samt att kulturellt närd öppensinnighet gentemot främlingar, likt alla sociala konventioner, är en i grunden bräcklig konstruktion.

Inom oss ligger nämligen de gener som får oss att vara vaksamma mot andra fortfarande kvar och pyr. Och det krävs sällan alltför mycket för att det kulturella korthuset skall blåsa omkull och människor falla tillbaka till mer primitiva, genetiska beteendemönster.

Vilket i sin tur också är högst naturligt. För även om varje normalt funtad människa med hjälp av hjärnkraft i varje givet ögonblick kan kontrollera sina genetiska drifter (förutom behoven av mat, vatten och sömn), så är det många som inte orkar ta striden och hellre kör den enkla vägen och gör det som känns rätt i maggropen, snarare än det som är intellektuellt riktigt.

Vi behöver bara tänka på inbördeskriget i Jugoslavien på 1990-talet för att inse detta. Folk som där bott grannar i århundraden och umgåtts över många generationer föll, när samhällsordningen kollapsade, lekande lätt tillbaka på sina mer basala identifikationer och började utan större åthävor skära halsen av varandra bara för att grannen tillhörde en annan grupp (i detta specifika fall oftast en annan religion).

Och då vi här ergo pratar om genetiska instinkter gäller samma dynamik även när det kommer till invandring. För givet vår natur är förhoppningen att det inte skulle uppstå problem när kohorter både utseendemässigt och kulturellt avvikande människor dyker upp mitt bland oss naiv (för att inte kalla det något ännu starkare). För att göra saken än värre blir problemen också värre i välfärdssamhällen med hög permanent arbetslöshet, som de svenska och europeiska. Där uppstår nämligen vid sidan av den genetiska reflexen att titta snett på avvikare även intellektuella reaktioner på saker som att många invandrare inte jobbar, men ändå får fri tillgång till skolor och sjukvård.

Om denna brutalt akuta och i grunden genetiska problematik hör man dock i debatten ingenting. Istället för att börja i denna, rätta ända och bedriva en invandringspolitik som är anpassad efter den mänskliga naturen (det vill säga med moderata volymer och hårda krav på politisk, social och kulturell assimilering) formuleras politiken i ett parallellt universum styrt av slagord och floskler, snarare än av respekt för genetiska faktum och ekonomiska grundlagar.

Vän av ordning frågar sig här givetvis hur är detta är möjligt? Och mitt svar är åter igen både lätt och ofantligt komplicerat på samma gång: Att den syn på verkligheten och människan som idag är dominerande bland politiker och andra tyckare (dock ej bland forskare som studerar den mänskliga naturen) är helt förryckt.

De som bestämmer har nämligen läst böcker som hävdar saker och tror därför genuint att det inte finns något medfödd mänsklig natur, alternativt att om en sådan ändå finns så är den dominerad av positiva drifter som altruism, nyfikenhet och medmänsklighet. Och även bland de som är nyktra nog att erkänna mörka drag i den mänskliga själen tror många att våra hjärnor så mäktiga att de alltid övertrumfar våra drifter, eller att våra hjärnor är så plastiska att vi medelst ”upplysning” (vilket är ett annat namn för politisk propaganda) kan omprogrammeras till att gilla alla lika.

Hur väl det funkat i Sverige och Europa att omprogrammera befolkningsmajoriteter till att glatt omfamna stora volymer invandrare vet vi dock. Förorter brinner, rasistiska partier vinner mark och de sociala, ekonomiska och kulturella spänningarna närmar sig bristningsgränsen. Vad vi betalar priset för i dessa dagar är också en idealistisk syn på människan och samhället som grundlades på 1700-talet av ett antal intellektuella terrorister, anförda av Jean-Jaques Rousseau.

Denna man, som enligt mig var den farligaste apa som vandrat på Tellus sedan Platon, hävdade nämligen att de flesta institutioner, beteendemönster och traditioner som mer avancerade samhällen präglades av var konstgjorda, onaturliga och onda ting, skapade av korrupta krafter efter stenålderns slut. I det ursprungliga naturtillståndet hade ingen misstänksamhet människor emellan existerat, alla hade varit lika och goda och folk levt lyckliga i ett primitivt paradis. Samt, tillade han, allt som krävdes för att få folk att bli lyckliga igen var att avskaffa civilisationen som vi känner den och ersätta den med en samhällsordning med en stat som sakligt upplyste folk om vad som var rätt och riktigt att tycka. (Alla eventuella liknelser med dagens Sverige och dess Socialstyrelse, public service och Folkhälsoinstitut är här givetvis allt annat än tillfälligheter.)

Då Rousseaus prat lät bra och öppnade möjligheter för att med politiska, byråkratiska medel omskapa existerande samhällen efter rent teoretiska och ideologiska ritningar kom de med tiden att få ett enormt inflytande. Via andra intellektuella marodörer som John Stuart Mill och August Comte kom delar av Rousseaus dillerier bland annat att läggas till grund för både socialismen och liberalismen. Och det är härför som så många politiker, journalister, akademiker och andra från vänster till höger numera ärligen förfasar sig som om saker börjat falla uppåt när Husby tar eld, Rosengård förvandlas till Vilda Västern och SD når nya rekordnivåer i mätningarna. Att folk inte, gladeligen, accepterat deras syn på invandring är för dem lika främmande som att Newton skulle haft fel om gravitationen.

Fast, som sagt, nu faller inte verkligheten speciellt väl in med den sittande elitens ideologiska dagdrömmar. Och åter igen sagt, givet vår mänskliga natur kan invandring framgångsrikt enbart ske med moderata volymer och hårda krav på politisk, social och kulturell assimilering. Annars går det åt skogen när folks ryggrader och hjärnor hamnar på kollisionskurs.

Detta var vad jag hade på hjärtat. Jag är medveten om att denna text berört en lång rad komplexa områden som alla troligen skulle behöva utredas mer detaljerat. Jag hoppas ändå att den fått läsaren att börja fundera kring den nuvarande samhällssituationen och speciellt kring invandringsdebatten. För om vi skall klara av att häva oss ur det politiska moras som idag råder och hotar omkullkasta det etablerade samhället med alla dess fördelar och möjligheter, ja, då måste vi våga starta och driva debatter som får de självutnämnda förståsigpåarna däruppe att inse faktum och förändra politiken därefter.