Bortom 50-skyltarna

hd_50km_skylt_736990v530x800Medan de första snöflingorna faller över Alexandria söder om Washington DC så verkar Sverige vara på väg mot en fullskalig politisk Fimbulvinter. Och det är den Stockholmscentrerade samhällseliten som bär ansvaret för det.

Någon sade en gång att i Sverige finns det bara plats för en åsikt åt gången. Jag tror det var Herbert Tingsten. Hursomhelst var kommentaren klockren, för man får nog åka till Nordkorea för att hitta ett land där hela offentligheten – politiker, journalister, akademiker, kulturpersonligheter – är mer överens än i Sverige. I detta land rör det sig dock om en lättförklarad konsensus. Den som knystar annorlunda där skickas nämligen till läger för hjärntvätt. Eller avrättas, ibland ordentligt, medelst granatgevär.

I Sverige jamsar däremot nästan alla med mer eller mindre frivilligt. Och det finns förstås en förklaring även till detta. Den är dock mindre rakt på och kräver en liten historisk exposé. Den svenska mentaliteten av idag har nämligen historiska rötter som sträcker sig bakåt ända till Gustav Vasa och Martin Luther. Den förre kom nämligen på 1500-talet att använda den senares förkunnelser i sitt arbete att omvandla det tidigare lojt organiserade Sverige till en toppstyrd enhetsstat.

Svenska Kyrkan omvandlades nämligen genom reformationen till en statlig propagandaapparat med präster som språkrör, ett i varje by. Och budskapet från rikets profana herrar om nödvändigheten av alltid betala sina skatter, att inte protestera mot myndigheter och att utan knot acceptera soldatutskrivningar och annat hamrades därefter hem i århundraden även från predikstolarna. Givetvis parallellt med hot om att en evighet eller två i helvetet skulle följa på de drakoniska jordiska straff som utfärdades även för de minsta obstruktioner.

Under århundradena förvreds därför den svenska mentaliteten. Ute i byar och småstäder blev det sociala trycket att inte tycka annorlunda, att inte sticka ut och att inte protestera mot påbud ovanifrån enormt. Och de som ändå försökte kvästes. Med tiden tog därför en närmast masochistisk acceptans för despotisk enhetlighet i både tanke och handling form, där Jantelagen kom att spegla den ångestfyllda driften bland folk och även hos samhällseliten befanns det rådligt att ”inte bråka i onödan”. Om inte annat för att man där ville visa allmogen hur den borde bete sig och att man tog sitt ansvar för samhällsfriden.

Sverige kom härför att präglas av en papegojliknande enformighet, där i princip alla höll med om allt, medan det i andra, mindre despotiska länder rådde större bredd i debatten. Här i USA har exempelvis frågor som dödsstraff, abort och dödshjälp diskuterats livligt ända sedan 1800-talet, medan det i Sverige fortfarande är liktydigt med politiskt, journalistiskt, akademiskt självmord att inte skriva under på i statliga utredningar fastslagna Sanningar som att höga skatter krävs för välfärd, att AGW-teorin är helt sann, att det inte finns några etiska problem med aborter (samtidigt som dödsstraff för massmördare anses vara helt förkastligt), att hårdare tag inte minskar brottsligheten, etc.

Det har dock i Sverige på senare år uppstått en skillnad mellan elit och folk. För efter att den mest hundliknande underkastelsekulturen började tyna bort bland vanligt folk på 1980-talet, så har åsikterna i många frågor börjat divergera. Och i ingen annan fråga är avståndet mellan styrda och styrande så stort som i ”invandrarfrågan”.

De flesta svenskar baserar ty sina åsikter i denna fråga på en kombination av förutfattade meningar (som långt ifrån alltid är fel, men ofta överdrivna) och egna, direkta observationer av vad invandringen leder till i den verklighet de själva lever mitt i. Och även om Medelsvenssons fortfarande är rädd för att uttrycka riktigt obekväma sanningar, så riskerar de i alla fall inte att bli av med jobbet (såvida han inte jobbar för den offentliga sektorn, facket, eller har en riktigt PK-nördig chef). Kring köksbord och i vardagsrum talas och tycks det därför sedan länge friare om invandringen. I synnerhet efter en grogg eller tre.

I delar av Stockholm, däremot, funkar verkligheten annorlunda. Och då den samhällselit som bor där är så liten (max ett par hundra eller så ”ledande personligheter” inom politik, media, akademia och kultursfären, varav många dessutom bor närmsta grannar på Söders höjder) råder en extrem konformism, som mycket påminner om situationen ute i bondbyarna för hundra år sedan. Den som tycker annorlunda i ”känsliga” frågor gör det på poppiskaféer och på tidningsredaktioner fortfarande på egen risk. Och priset för olydnad är högt. Passar man sig inte och tycker fel blir man socialt utfryst, förlorar sin access till kultursidor och tv-studios och blir stämplad som något styggt. I fråga om invandringen givetvis först och främst ”rasist” och ”fascist”.

Om det varit så att denna elit byggt sina åsikter om invandringen på realism hade nu detta inte varit ett problem. Kruxet är att eliten i sin självpåtagna isolering bygger sin bild på rena fantasier, där invandring enbart innebär goda ting som exotisk mat, vidgade språkkunskaper, solidariskt handlande och annat trevligt. Ja, invandringen sägs till och med innebära ett samhällsekonomiskt plus, trots att många invandrare inte börjar jobba förrän efter 7+ år och under tiden lever på väl tilltagna bidrag.

Budskapet från ovan om invandringen är med andra ord lika glasklart som snövitt: All invandring är bra! Punkt!! Annars är du rasist!!! För så står det ju i både Aftonblaskan och Orientexpressen. Och i SVT, SR och TV 4 intervjuas dagligen en begränsad uppsättning ”experter” och andra tyckare som alla rapar samma smörja. Det finns inga allvarliga problem! Och finns det allvarliga problem är de rasistiska svenskarnas fel. För det säger ju experterna!

Så bygger man diskurser. Som man ropar får man svar, typ.

Folk utanför innercirklarna i centrala Stockholm har dock i decennier upplevt en annan värld. De flesta där är inte rasister, långt därifrån. Men – och ja, det finns till ideologers irritation och förståsigpåares stora skräck alltid ”men” när man talar seriöst om mer komplexa samhällsfenomen – de har dagligen sett invandringens avigsidor i form av bidragsberoende, ghettobildning, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet, laglöshet och språksvårigheter. Och även om det bara är en minoritet av invandrarna som beter sig illa så drar många alla över en kam då interaktionen grupperna emellan, av en lång rad politiskt skapade orsaker, på många ställen är minimal.

Bara som ett exempel på hur det funkar i Verkligheten kan jag ta min gamla hemkommun Mellerud i Dalsland. När jag växte upp där på 1980- och 1990-talen fanns det ett överskott på lägenheter. Numer tvingas många unga bo kvar hemma därför att det råder bostadsbrist på grund av flyktingmottagandet. Vilket givetvis skapar en irritation som sedan blir ännu större av att det i denna avfolkningsbygd inte finns några jobb, i synnerhet inte för folk som inte kan tala svenska och (i den heliga multikulturalismens namn) inte ens förväntas anpassa sig socialt och kulturellt. ”Utlänningarna” har därför inget annat har att göra än att sitta på kaféer och prata sinsemellan på obegriplig utrikiska medan svennarna tvingas gå till jobbet och betala de hutlösa skatter som betalar kalaset. Och Mellerud är bara i en av hundratals orter Sverige runt som numera ser ut och funkar på detta sätt.

Om denna verklighet vet dock elitisterna i Stockholm och andra större städer (där invandringsproblematiken är isolerad till förorter som Rinkeby i Stockholm, Gottsunda i Uppsala och Rosengård i Malmö, som fiiina människor aldrig besöker spontant) intet. Eller, så vet de, men skiter i det. För när till och med en före detta statsminister efter en flygtur över landet kan vräka ur sig saker som att ’Jag såg en massa granskog, så visst har Sverige plats för fler flyktingar!’, ja, då rör det sig inte längre bara om bristande kunskaper utan det är frågan om ett fullständig intellektuellt, politiskt och kommunikativt haveri och en direkt förnekelse av verklighetens sanna natur.

Avslutningsvis så är detta givetvis en diskrepans mellan ideologisk dikt och realistisk prosa, mellan ideologisk saga och grådaskig vardag, som driver den medvind som Sverigedemokraterna nu seglar i. Något hopp om att man i Stockholm insett detta verkar dock inte finnas. Istället verkar ledningarna för alla andra partier inställda på att fortsätta som förut. De fortsätter i alla fall varje gång de konfronteras med uppgifter som inte stämmer med deras drömvärld om invandringen att reagera antingen genom att förneka eller förminska problemens existens, alternativt slunga rasistanklagelser mot avsändaren. Ofta både ock. De är med andra ord totalt inkompetenta när det gäller att läsa av stämningarna utanför 50-skyltarna och förstår inte att den ömtåliga samhällsväven sakta men säkert är på väg att slitas isär.

Min gissning blir härför att SD i nyvalet den 22 mars 2015 kommer att håva hem någonstans mellan 15 till 20 procent av rösterna, kanske till och med mer. Och möjligen är det just en sådan historisk pungspark som behövs för att få elitisterna att vakna (13 procent var ju uppenbart inte nog). Men, med tanke på att SD mest av allt framstår som ett folkhemskramande populistparti, vars politik på många områden står för mer eller mindre raka motsatsen till vad Sverige skulle behöva stora doser av i form av öppenhet, nytänkande och ökad social och ekonomisk dynamik, så bådar det inte gott.

Tvärtom, Winter is coming! som det heter i sagan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s