Regimskifte! Call Mindbusters…

Den Store Svetsaren, mannen som genom sina unika förhandlingserfarenheter skulle rädda Sverige genom att återupprätta sosseriets hegemoni, har problem. Stora problem. Svenska folket vill inte ha honom.

Stefan Löfvén kan nog knappast sova gott om natten. Bara insikten om att ”valsegern” för de tre vänsterpartierna i höstas  sammanlagt vart rafflande +0,01 procent bör ge honom orolig sömn. Riksdagen vill heller inte ha hans budget, som han inte tog ett enda konkret steg för att säkra en majoritet för men ändå förväntade sig att de borgerliga skulle rösta för, eller i alla fall inte emot. Och nu verkar inte ens hans egna vilja stödja honom längre. Eller i alla fall inte den budget han mejslade fram tillsammans med miljömupparna, som ju under hösten för övrigt finalt bevisat att de inhalerar på tok för mycket CO2 i sina heroiska försök att rädda världen. På något annat sätt kan man i alla fall inte tolka kovändningen att inte gå till nyval på partiernas gemensamma höstbudget (DI skriver mer om detta här).

Det är härmed också på sin plats att upplysa om att många världen runt i dessa dagar skrattar åt Sverige. Här borta har jag bara senaste veckan fått frågor från minst tre, fyra personer (som normalt inte ens har bra koll på amerikansk politik) om vad i h***** gb_iconsom händer i Sverige. Jag har svarat efter bästa förmåga, men måste erkänna att bara vara historiker och statsvetare inte längre riktigt räcker till. Man måste nog också ha en examen i parapsykologi, för det som nu pågår är politisk magi nästan bortom beskrivning för ett land som länge setts som en tråkig men förutsägbar, monolitisk ö av politisk stabilitet. Och det verkar som om även många svenskar har lite svårt att smälta övernaturliga faktum som att Socialdemokraterna inte längre är regeringsdugliga, att miljöpartister tillåtits sitta i regeringen, det första nyvalet sedan 1958, med mera.

Låt mig ändå försöka ge en förklaring. För vad som nu sker är verkar ty ”bara” vara att Sverige genomgår vad som kallas för ett regimskifte. Och det handlar inte bara om ett byte av regering. Nej, i statsvetenskaplig teori står termen för en mycket bredare och mer genomgripande förändring av hela det existerande politiska systemet och den kultur som håller det flytande.

I Sverige har vi haft en fempartiregim sedan 1920-talet, vari de etablerade partierna (plus med tiden MP och KD, som tillåtits bli adjungerande medlemmar i den inavlade kennelklubben) har utnyttjat staten och dess resurser för att bygga ett system som slagit vakt om deras egen makt och särställning. Detta har tagit sig formen av bland annat parti-, press- och organisationsstöd, public service (SVT, SR, TV4), ett utbildningssystem (främst lärarutbildningen och humaniora/statsvetenskap på universitetsnivå) som reflekterat de etablerade partiernas världsbild, värderingar och problemformuleringar, 4-procentsspärren, samt givetvis också den så kallade kultursfären, vars harpyor i utbyte mot frikostliga portioner skattemedel glatt rapat samma grundläggande åsikter och budskap från både teaterscener och biodukar.

Inga regimer, demokratiska lika lite som diktatoriska, klarar dock av att klamra sig kvar vid Makten i all evighet. Samhället runtomkring förändras nämligen kontinuerligt, ända tills dess diskrepansen mellan Systemets världsbild och Verklighetens realiteter blir så stor att hela systemet kollapsar. Detta hände till exempel i början av 1990-talet i Italien. Och det som nu händer i Sverige faller väl in i en bredare europeisk bild, där gamla partisystem i dessa dagar faller sönder i en rad länder. I Norge har exempelvis Fremskrittspartiet blivit ”rumsrent” och regeringsfähigt, samtidigt som många av de gamla partierna dör sotdöden. I Storbritannien verkar UKIP vara på väg att på ett liknande sätt punktera det landets tvåpartisystem. Etc.

Över hela Europa är det också samma underliggande dynamik som driver utvecklingen. Överbeskattade och genomreglerade ekonomier går på knäna och skapar, tillsammans med ekonomiskt, socialt och kulturellt ohållbara nivåer av invandring, spänningar i takt med att allt fler och allt större samhällsgrupper inser att alla fagra löften om nya jobb, höga pensioner, med mera, som politikerna utlovat inte kommer att kunna levereras. Att även den svenska socialdemokratin nu sjunger på sista versen förvånar härför inte. Och detta är, i det stora hela, en positiv utveckling.

Men tyvärr liknar utvecklingen i Sverige ännu inte den i Norge och Storbritannien. Istället påminner den mer om vad som händer i Danmark och Frankrike, där det växande missnöjet med tingens ordning gynnar Dansk Folkeparti och Nationella Fronten. Vilka precis som Sverigedemokraterna väljer att vinna röster på att vilja slå vakt om orimliga välfärdssystem och annat bekant, snarare än på att vilja satsa på något nytt, bättre och friare.

Givet Sveriges intellektuella historia är dock detta inte förvånande. Folkhemska dillerier, den extrema (jäm)likhetskulturen och annan hårt ingnuggad mental bråte gör att SD:s center-vänsterpopulism har mycket lättare att slå rot än den kulturkonservativa högerliberalism Fremskrittspartiet och UKIP (som båda visserligen inte saknar sina svagheter, men i det stora hela står för mer realistiska program) representerar. Det kan också vara värt att dra sig till minnes att Sverige en gång faktiskt hade ett embryo till något liknande som kunde ha blivit bra i form av Ny Demokrati. Men, de var för tidigt ute och föll sönder.

En rimlig analys är härför att svenskarna, likt fransmän och andra, kommer att mota sig själva ännu längre in i olika politiska och ekonomiska återvändsgränder innan Verklighetens krav tvingar in utvecklingen på nya, mer konstruktiva vägar. Eller, med andra ord, i Sverige kommer det att bli sämre innan det blir bättre. Att den gamla ordningen och dess drabanter denna vinter tvingats ner på knäna är dock en glädjande signal om att den förbannelse som slungades över landet efter valet 1932 sakta håller på att lyfta.

En bättre julklapp gick knappast att önska sig!

Annonser

7 reaktioner på ”Regimskifte! Call Mindbusters…

  1. Du skrämmer nog läsare genom din ”FB-inledning”
    Varför inte börja med analys och sedan avsluta med eget fyrverkeri istället? Då förstår man nog bättre?

    Själv tycker jag mycket om en hel del i din analys, men ditt inledande fyrverkeri funkar kanske i USA men är nog alldeles för… drastiskt för Sverige för svensk debatt. Tom för SD. 🙂

    Gilla

  2. Ja visst är Sverigedemokraterna mer eller mindre som det socialdemokratiska partiet anno 1950. Men så länge som de andra partierna är som de är så röstar jag på Sverigedemokraterna. Jag var under 9 månader medlem i SD fram till för knappt ett år sedan, men så prövade jag Kristna Värdepartiet som är ett alldeles nytt och extremt litet parti medlemsantalsmässigt. (Jag är själv Mormon.) De höll inte måttet! De började närmast direkt dilla om fem miljarder flyktingar till Sverige. Så nu funderar jag på att gå med i SD igen. Vem vet, jag kanske till och med kan få tillbaka mitt gamla medlemsnummer som låg på runt 10 000? Jag ville och ställde upp för SD kommunalt i Lund, men i slutänden så var de inte intresserade av min hjälp. Då sade jag tack och adjö. Jag är bara tacksam att jag slipper hela skitkastningskalaset.

    Det finns inget parti för mig i Sverige! Jag skulle önska något som liknade Republikanerna i USA, fast rojalister och med en viss nyanserad sjukvårdspolitik, men i alla fall bra mycket mer privatiserad sjukvård än idag.

    Roger Klang

    Gilla

    • Ja, KVP verkar vara en sekt, det lilla jag hört om dem. Själv är jag burkeansk liberalkonservativ och har heller inget favoritparti i Sverige. Jag röstar, men med ena handen hållande för näsan, på det jag f.t. tycker är minst sossigt.

      Gilla

  3. Tack för en intressant artikel, Anders!

    Vad gäller framtiden rörande såväl svensk politik i stort som landets framtid överlag, inbillar jag mig att det ligger ett betydande värde i att landets förmodligen största konservativa gruppering, nämligen de värdekonservativa inom M, bröt sig loss och bildade egen politisk firma. Via ett sådant nytt värdekonservativt parti, tillämpandes ett brett och ödmjukt konservativt anslag, skulle det finnas möjlighet att skapa en politik som oftast lyser med sin frånvaro i vårt absurda, liberal-progressiva land.

    Ett nytt värdekonservativt parti skulle kunna ta många initiativ för att bygga ett land med satsningar både på ett gott företagsklimat och ett gott civilsamhälle, införa en mer kunskapsorienterad och disciplinerad offentlig skola, tillåta fler privatskolor jämte ett generellt slopande av monopolen/oligopolen inom vård- skola-omsorg, skapa ett påtagligt bättre försvar samt rättsväsende, medverka till en rimlig volym på invandringen och en normativ integrationspolitik utan att budskapet fick nationalistiska övertoner, ständigt utmana all slags destruktiv kulturrelativism på alla plan och rent allmänt verka för en generell moralisk upprustning osv.

    Ett dylikt scenario, med införande av konservativa värderingar för första gången på mycket länge inom svensk politik, kan i bästa fall förverkligas om M:s värdekonservativa grupp tar konsekvensen av att de systematiskt trycks ned av partiets liberala flygel sedan decennier och revolterar mot detta tillstånd genom massutträde ur M. En sådan åtgärd förefaller naturlig med tanke på att partiets traditionalister knappast lär få igenom några av sina värderingar inom M såsom detta parti har degenererats. De värdekonservativa inom M torde vara tämligen uppgivna och lär ex inte göra vågen av att den icke saknade liberalen Fredrik Reinfeldt tydligen ska avlösas av den liberala feministen Anna Kinberg Batra. Moderata traditionalister lär heller inte jubla åt faktumet att konservatismen ej blott är historia inom M, utan att det helt verkar saknas förutsättningar för att den åter kan väckas till liv. Därtill vill måhända värdekonservativa sympatisörer rent allmänt, genom en ny partibildning, visa att svensk politik i allmänhet och svensk borgerlighet i synnerhet faktiskt kan rymma annat än dysfunktionell socialliberalism.

    Vi får se hur det blir, men ett nytt, bildningsorienterat, svensk värdekonservativt parti är något att önska sig och stilla bedja om, som jag ser det. Jag tror dessutom inte att jag är ensam om denna fromma önskan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s