Yttrandefrihetens förtvining

censorshipJag försökte i förra veckan få en variant av följande alster publicerad i MSM. Och då detta av någon anledning inte fungerade kommer här en något längre, lite mer utvecklande text.

Frågan om hur det står till med yttrandefriheten i Sverige är i dessa dagar akut. Det är nämligen en delvis mörk bild som möter den som försöker skapa sig en överblick. För även om det givetvis ännu inte finns några formella problem, då yttrandefriheten fortfarande är inskriven i grundlagen, så är verkligheten som så ofta väldigt annorlunda.

Det finns flera problem på flera olika nivåer. Om vi börjar med Leviathan själv så försökte ju exempelvis UD häromveckan kväsa en för den sittande regeringen obehaglig debatt om att Sverige gett efter för ryska påtryckningar rörande en internationell militärövning. Nu funkade detta inget vidare då pressen redan hade fått tag på papperna. Men, det visar ändå att de där uppe är beredda att ta till sluskiga metoder enkom för att skydda sig själva.

Ett större problem är att Staten börjat kringskära yttrandefriheten genom allt hårdare lagar om bland annat ”hatbrott”. Syftet med dessa är givetvis ypperligt gott. I praktiken har de dock främst fått effekten att många numera drar sig för att alls kritisera personer som tillhör vissa ”utsatta” grupper då dess medlemmar ofta inte bara kan undfly anklagelserna, utan till och med vända på kuttingen och misstänkliggöra avsändaren genom att börja ropa om diskriminering.

Så, även om Sverige formellt sett fortfarande har yttrandefrihet fungerar det ute på fältet mycket annorlunda. Och tro inte att de som styr är omedvetna om detta. De gör bara ingenting åt det. Tvärtom ler garanterat många i mjugg åt den uppkomna situationen, åtminstone delvis. Den gynnar nämligen potentiellt deras egna agendor, vilka nu dessa är.

För som varje diktator vet är problemet med ”riktig” censur att det finns tusen sätt att kringgå den. För vad som sägs i slutna sällskap, vad tillsynes oskyldiga skämt faktiskt handlar om, eller vad folk läser in ”mellan raderna” är omöjligt att veta. Så även om svenska politiker direkt skulle vilja reglera vad som sägs så skulle de misslyckas, precis som myndigheterna i alla andra länder som prövat det.

Ett mycket större hot mot yttrandefriheten än censurister med aldrig så vassa saxar och många svarta filtpennor är därför den självcensur som smyger sig på när medborgare börjar undvika att säga saker som de tror kan leda till problem inte bara med myndigheter, utan med andra medborgare. För då tystnar de flesta, oroliga som de blir för att bli av med jobbet eller för att frysas ut av mer tunnhudade kompisar.

Vissa former av självcensur kommer nu förvisso alltid att finnas. Och bör finnas, för vad vi kallar civilisation är beroende av vett och etikett, vilket är en form av god självcensur. Det är exempelvis inte okej att kalla folk med olyckligt utseende för fula, eller kalla någon korkad bara för att han eller hon (alternativt hen) råkar tro på en viss religion eller argumenterar för en viss sak. Gränsen mot vad som måste kunna sägas blir dock sedan genast luddig.

Den nuvarande diskussionen om man bör ha rätt att rita nidbilder av vissa profeter ansluter exempelvis till detta problemkomplex. Och därmed har vi här nått fram till nästa analysnivå, där situationen i dagens Sverige börjar framstå som direkt oroväckande. Verkliga problem med yttrandefriheten uppstår nämligen när folk i gemen, medvetet eller omedvetet, börjar tänka i banor om vad som ”kan” sägas offentligt och därför ofta börjar hålla käft om saker som är både viktiga och sanna, men politiskt inkorrekta.

Att dra gränser här är ergo svårt. Men det måste göras. För om och när PK:ismen breder ut sig är det inte längre medmänsklighet och god ton som sätter gränserna för vad som sägs, utan politiska, journalistiska, akademiska och andra makthavare. Det är nämligen överlag dessa som sätter både tonen och gränserna i ett samhälle genom sitt prerogativ att agera ”grindvakter” för den offentliga diskussionen. Att den svenska eliten de senaste 25 eller så åren börjat klistra etiketten ”rasist” på alla som ens ifrågasätter den rådande invandringspolitiken är bara ett exempel på denna dynamik. Den svenska kulturelitens högst pissljumna stöd för konstnären Vilks måhända lite löjeväckande men ack så principiellt viktiga rätt att rita aldrig så många rondellhundar ett annat.

Effekterna av den självcensur som följer på mer extrema former av elitiskt tyckande kan lätt också bli mycket mer förödande än en mordhotad konstnär. En Expressenkrönikör erkände ju exempelvis nyligen att hon för ett drygt decennium sedan var med och drog gränser för den numera lika väl- som ökända ”åsiktskorridoren” i invandringsdebatten, vars främsta resultat blivit att SD numera hovrar kring 18 procent och i nästa väl mycket väl kan bli näst största parti (vilket knappast kan sägas vara sunt ur någon riktig eller rimlig synvinkel, mer än att vi skadeglatt kommer att kunna säga att den svenska eliten då får ligga som den länge bäddat).

Med detta sagt behöver det knappt påpekas att det största hotet mot yttrandefriheten kommer om och när samhällseliter medvetet börjar manipulera medborgarnas ängslan om nödvändigheten av att tiga om det som är politiskt inkorrekt. Samt aktivt försöker skapa intrycket att det är goda medborgares inte bara rätt utan skyldighet att reagera.

Då uppstår genast en smygande förgiftning av samhällsatmosfären som övertrumfar även de skarpaste formella former av censur. Under andra världskriget piskade exempelvis svenska myndigheter, med statsminister Per Albin Hansson i spetsen, upp en sådan panikstämning om att svenskarna borde tiga om allt som kunde ”reta Hitler” att sanningssägare som Torgny Segerstedt vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning tvingades gå omkring beväpnad. Och det är på en liknande, mycket slak lina ovanför den helvetiska gränsen medan frihet och ofrihet som Sverige även numera balanserar.

Många svenskar verkar ty idag tro att man inte bara kan utan även bör anmäla vem som helst för nästan vad som helst, bara det kan ses som förtal eller ”hets”. En bekant till mig fick exempelvis i förra veckan veta av en kvinna att hon just anmält ett av hans Facebookinlägg om terrororganisationen ISIS. Texten, som sedan har länkats av bland andra undertecknad på FB bara för att visa var skåpet skall stå, innehöll nämligen uppgifter om grymheter utförda av ottomanska muslimer på 1500-talet. Och även om artikelns historiska fakta var helt korrekta ansåg hon att de inte borde få publiceras, antagligen frö att det kunde uppfattas som stötande.

Infantiliseringen av den svenska samhällsdiskussionen har ergo nu nått dithän att vuxna människor inte bara väljer att tiga om svåra och allvarliga saker, utan även har börjat anmäla rena rama fakta bara för att de inte passar in med vad som står i Lyckoslanten och fladdrar förbi i deras Sörgårdsdrömmar om Sverige som varande en moralisk stormakt.

Nu hamnar förhoppningsvis just denna aktuella anmälan där den hör hemma, d.v.s. i sopkorgen. Men, om dylikt anmälande blir vanligt riskerar även den sista livlinan, on-linedebatten, så småningom att tystna. För även privatpersoner som inte riskerar att bli uthängda på Aftonskitarnas förstasida som nazist vill naturligtvis inte riskera att bli anklagad av grannarna på Fejjan för att vara en mörkermänniska. Tystnaden kommer därför, om den inte redan börjat göra det, att breda ut sig.

För att göra framtidsbilden riktigt dyster har på senare år också rop börjat skalla om bl.a. reglering och radering av alla möjliga former av ”kränkande” information på Internet. Och det kan snart bli etter värre. För även om det må låta Orwellskt att Sverige en dag skulle få en regering som är beredd att inte bara låta denna mentala röta fortsätta att breda ut sig, utan även skulle låta domstolar formellt börja döma folk för att tala sanning, så är nog detta i de lättkränkta mellanmjölksdrickarnas rike Sverige inte så värt fantasifullt.

Tvärtom skulle jag säga. Allt som krävs för den fälla som här skisserats skall slå igen är numera troligen bara några år till med den nuvarande regeringen. Denna är ty fylld inte bara av politiska noviser och intellektuell lösplugg, utan innesluter även ett antal skumma typer med islamistiska känningar, militanta gender- och andra teorikramare, etc. Och då jag inte ens skulle köpa en cykel av dessa filurer litar jag inte heller en sekund på att de nu, med händerna på statsrodret, kommer att hålla sina långa, knotiga kontrollfingrar i styr.

Tillägg: Glömde nämna följande färska exempel på det helvete som Sverige numera är på väg in i: ”Lärare försvarade fakta kring Förintelsen – kritiseras”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s