Kritiska tankar om ”invandringsfrågan”

Jean-Jacques_Rousseau_(painted_portrait)

Den moderna samhällsdebatten präglas starkt av de dillerier som producerades på 1700-talet av bland andra Jean-Jacques Rousseaus; den farligaste apan på jorden sedan Platon.

Jag har egentligen inte tid att skriva denna text, men kan ändå inte låta bli. Delar av den politiska debatten driver mig nämligen till nära nog vansinne. Låt mig därför presentera några resonemang om hur vi måste våga börja tänka för att komma till rätta med en av vård tids största och allvarligaste utmaningar. Och jag här talar givetvis om ”invandringsfrågan”.

När man läser tidningar, lyssnar på debatter och surfar på nätet stöter man ständigt på varianter av temat ”Invandring är inget problem!” Många hävdar med allvarlig min till och med ”Ju mer desto bättre!” För vissa, främst libertarianer, är detta en ideologisk övertygelse. Men även många mindre teoristinna uttrycker i debatten åsikter som bygger på ett antal simpla postulat om att fri invandring (eller i alla fall nästan allas rätt att erhålla flyktingstatus) inte bara är etiskt rätt och moraliskt riktigt. De skriver också ofta under på antagandet (byggt på tvivelaktiga resonemang och skakig statistik) att all invandring överallt, i alla fall i långa loppet, alltid är en finfin ekonomisk affär.

Eftersom dessa argument övertygar långt ifrån alla finns också en sekundär försvarslinje för den ändlösa invandringens kolportörer. Och den är att om det nu trots allt uppstår problem med invandringen så är dessa möjliga att fixa med hjälp av insatser; främst information från myndigheter (det vill säga politisk propaganda) och/eller strukturella reformer. Ändrar vi bara integrationspolitiken si-och-så, satsar lite mer på ditten och mycket mer på datten, samt inrättar en ny myndighet eller tre, ja, då löser det sig. Och förstås finalt, tror man inte ens på dylik dunderhåning, ja, då har man definitivt bevisat att man är rasist!

Tro mig, jag önskar att allt detta var sant. Jorden skulle då vara ett så mycket bättre och trevligare ställe att bo på. Problemet är bara Verkligheten inte ser ut och ännu mindre fungerar på detta sätt. Jag tänker därför här inte primärt sysselsätta mig med att argumentera kring ovan nämnda postulat, teser och argumentationslinjer. Jag skall istället försöka tränga lite djupare och fokusera på en mer ultimativ frågeställning som i Sverige – och i många andra länder – aldrig berörs:

Kan betydande nivåer av invandring någonsin fungera ens givet perfekta omständigheter?

Mitt svar på denna fråga, som är jag baserar på sisådär 30-års studier av bland annat historia, statskunskap och olika naturvetenskapliga forskningsfält (inklusive genetik), är nej. Invandring kan bara ske under ordnade, begränsade former och politiken måste samtidigt omfatta krav på ganska långtgående assimilering. Annars går det åt fanders.

En hård konklusion man tvingas dra utifrån mer extensiva studier av människans historia och hennes väsen att ty att Homo sapiens är ett i grunden “konservativt” djur. Evolutionen har nämligen format våra hjärnor på sätt som bland annat får de flesta att reagera instinktivt negativt inte bara på stora, snabba förändringar utan också på människor som vi inte känner. Den antropologiska litteraturen flödar över av exempel på detta och våra museer är fullproppade av artefakter, som inslagna skallar, som bevisar samma sak.

Vår grundläggande mänskliga mentalitet tog nämligen form under de hundratusentals år som våra förfäder var jägare-samlare. De levde i små grupper där alla kände alla, såg mer eller mindre likadana ut och delade gemensamma livsföringar, traditioner, etc. Och då de samtidigt levde direkt i och av naturen så var livssituationen nästan alltid prekär, med svälten hängande över huvudet som ett ständigt närvarande damoklessvärd.

Att inte lita på folk som inte tillhörde den egna gruppen fick härför för oss, liksom för alla andra djur, ett direkt överlevnadsvärde. För om man föddes alltför godtrogen medan andra inte gjorde det kunde de senare dra nytta av situationen och ta din mat, stjäla dina kvinnor och slå ihjäl dina barn. Och då det alltid är bättre att förekomma än att förekommas uppstod genetiska instinkter för bland annat xenofobi, främlingsrädsla.

Låt mig här nyansera det nyss sagda genom att påpeka att människan inte är genetiskt ”rasistisk” i meningen att vi automatiskt reagerar fientligt på folk med en annan hud-, hår- och ögonfärg. Det vore en alltför trubbig instinkt då den skulle innebära att jag som blond och blåögd automatiskt litade på alla andra blonda och blåögda. Vi är istället programmerade att reagera misstänksamt på alla som vi inte känner, inklusive folk som ser ut som oss men beter sig annorlunda (men om de därtill också ”ser konstiga ut” så förstärker detta givetvis de negativa reaktionerna). Ett konkret exempel på denna mekanism är faktumet att även barn av samma ”ras” som är tjocka, rödhåriga eller bär glasögon ofta utsätts för mobbing.

Det behövs troligen också klargöras att instinkten att reagera negativt på främlingar och avvikare delvis motsvaras av betydligt behagligare instinkter som altruism, delvis att de negativa dragen i vår natur kan motverkas kulturellt. Samt att det effektivaste sättet att göra det senare verkar vara att exponera barn, vars mentala världsbild inte hunnit ta fastare form, för ett brett spektrum av människor (att ”omprogrammera” vuxna vars hjärnor hunnit stelna är betydligt svårare). Folk som växer upp i etniskt, religiöst och på andra sätt blandade miljöer tenderar i alla fall vara mindre benägna att reagera negativt på avvikare både vad gäller utseende och beteenden än folk som växt upp i mer homogena omgivningar.

Det senare låter ju trots allt hoppfullt. Som alltid när man diskuterar komplexa fenomen finns dock här ett antal grava ”men”. Att skapa inkluderande kulturer tar nämligen lång tid då många av de tankespån (”memer” på vetenskaplig prosa) som behövs står i strid med ryggmärgsinstinkter och därför behöver många generationer på sig för att ta skruv. Det är också viktigt att inse att ’hjärnans seger över ryggmärgsreflexen’ bara kan drivas så långt, samt att kulturellt närd öppensinnighet gentemot främlingar, likt alla sociala konventioner, är en i grunden bräcklig konstruktion.

Inom oss ligger nämligen de gener som får oss att vara vaksamma mot andra fortfarande kvar och pyr. Och det krävs sällan alltför mycket för att det kulturella korthuset skall blåsa omkull och människor falla tillbaka till mer primitiva, genetiska beteendemönster.

Vilket i sin tur också är högst naturligt. För även om varje normalt funtad människa med hjälp av hjärnkraft i varje givet ögonblick kan kontrollera sina genetiska drifter (förutom behoven av mat, vatten och sömn), så är det många som inte orkar ta striden och hellre kör den enkla vägen och gör det som känns rätt i maggropen, snarare än det som är intellektuellt riktigt.

Vi behöver bara tänka på inbördeskriget i Jugoslavien på 1990-talet för att inse detta. Folk som där bott grannar i århundraden och umgåtts över många generationer föll, när samhällsordningen kollapsade, lekande lätt tillbaka på sina mer basala identifikationer och började utan större åthävor skära halsen av varandra bara för att grannen tillhörde en annan grupp (i detta specifika fall oftast en annan religion).

Och då vi här ergo pratar om genetiska instinkter gäller samma dynamik även när det kommer till invandring. För givet vår natur är förhoppningen att det inte skulle uppstå problem när kohorter både utseendemässigt och kulturellt avvikande människor dyker upp mitt bland oss naiv (för att inte kalla det något ännu starkare). För att göra saken än värre blir problemen också värre i välfärdssamhällen med hög permanent arbetslöshet, som de svenska och europeiska. Där uppstår nämligen vid sidan av den genetiska reflexen att titta snett på avvikare även intellektuella reaktioner på saker som att många invandrare inte jobbar, men ändå får fri tillgång till skolor och sjukvård.

Om denna brutalt akuta och i grunden genetiska problematik hör man dock i debatten ingenting. Istället för att börja i denna, rätta ända och bedriva en invandringspolitik som är anpassad efter den mänskliga naturen (det vill säga med moderata volymer och hårda krav på politisk, social och kulturell assimilering) formuleras politiken i ett parallellt universum styrt av slagord och floskler, snarare än av respekt för genetiska faktum och ekonomiska grundlagar.

Vän av ordning frågar sig här givetvis hur är detta är möjligt? Och mitt svar är åter igen både lätt och ofantligt komplicerat på samma gång: Att den syn på verkligheten och människan som idag är dominerande bland politiker och andra tyckare (dock ej bland forskare som studerar den mänskliga naturen) är helt förryckt.

De som bestämmer har nämligen läst böcker som hävdar saker och tror därför genuint att det inte finns något medfödd mänsklig natur, alternativt att om en sådan ändå finns så är den dominerad av positiva drifter som altruism, nyfikenhet och medmänsklighet. Och även bland de som är nyktra nog att erkänna mörka drag i den mänskliga själen tror många att våra hjärnor så mäktiga att de alltid övertrumfar våra drifter, eller att våra hjärnor är så plastiska att vi medelst ”upplysning” (vilket är ett annat namn för politisk propaganda) kan omprogrammeras till att gilla alla lika.

Hur väl det funkat i Sverige och Europa att omprogrammera befolkningsmajoriteter till att glatt omfamna stora volymer invandrare vet vi dock. Förorter brinner, rasistiska partier vinner mark och de sociala, ekonomiska och kulturella spänningarna närmar sig bristningsgränsen. Vad vi betalar priset för i dessa dagar är också en idealistisk syn på människan och samhället som grundlades på 1700-talet av ett antal intellektuella terrorister, anförda av Jean-Jaques Rousseau.

Denna man, som enligt mig var den farligaste apa som vandrat på Tellus sedan Platon, hävdade nämligen att de flesta institutioner, beteendemönster och traditioner som mer avancerade samhällen präglades av var konstgjorda, onaturliga och onda ting, skapade av korrupta krafter efter stenålderns slut. I det ursprungliga naturtillståndet hade ingen misstänksamhet människor emellan existerat, alla hade varit lika och goda och folk levt lyckliga i ett primitivt paradis. Samt, tillade han, allt som krävdes för att få folk att bli lyckliga igen var att avskaffa civilisationen som vi känner den och ersätta den med en samhällsordning med en stat som sakligt upplyste folk om vad som var rätt och riktigt att tycka. (Alla eventuella liknelser med dagens Sverige och dess Socialstyrelse, public service och Folkhälsoinstitut är här givetvis allt annat än tillfälligheter.)

Då Rousseaus prat lät bra och öppnade möjligheter för att med politiska, byråkratiska medel omskapa existerande samhällen efter rent teoretiska och ideologiska ritningar kom de med tiden att få ett enormt inflytande. Via andra intellektuella marodörer som John Stuart Mill och August Comte kom delar av Rousseaus dillerier bland annat att läggas till grund för både socialismen och liberalismen. Och det är härför som så många politiker, journalister, akademiker och andra från vänster till höger numera ärligen förfasar sig som om saker börjat falla uppåt när Husby tar eld, Rosengård förvandlas till Vilda Västern och SD når nya rekordnivåer i mätningarna. Att folk inte, gladeligen, accepterat deras syn på invandring är för dem lika främmande som att Newton skulle haft fel om gravitationen.

Fast, som sagt, nu faller inte verkligheten speciellt väl in med den sittande elitens ideologiska dagdrömmar. Och åter igen sagt, givet vår mänskliga natur kan invandring framgångsrikt enbart ske med moderata volymer och hårda krav på politisk, social och kulturell assimilering. Annars går det åt skogen när folks ryggrader och hjärnor hamnar på kollisionskurs.

Detta var vad jag hade på hjärtat. Jag är medveten om att denna text berört en lång rad komplexa områden som alla troligen skulle behöva utredas mer detaljerat. Jag hoppas ändå att den fått läsaren att börja fundera kring den nuvarande samhällssituationen och speciellt kring invandringsdebatten. För om vi skall klara av att häva oss ur det politiska moras som idag råder och hotar omkullkasta det etablerade samhället med alla dess fördelar och möjligheter, ja, då måste vi våga starta och driva debatter som får de självutnämnda förståsigpåarna däruppe att inse faktum och förändra politiken därefter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s